"stockholmsförstörd"
Har under några veckors tid gått och funderat.. funderat och funderat... VAD kan dt vara?
Nu slog dt mig vad en myckte kär person sa en gång till mig. "Vet du vad som är så skönt med dig.. du är inte som alla andra brudar. Så attitydsförstörd. Stockholmsförstörd" som han så fint kallade dt. Nej. Jag är nog inte det. Men det handlar nog inte bara om att jag inte är Stockholmare från början. Det är nog mer att jag som person, individ, ensam människa är en väldigt känslig själ.
Jag blir kanske ledsen lätt, för lätt? För vem då? Det är ju mina egna känslor. Det är ju jag som blir ledsen. Hur kan någon annan då ge sig rätten att dömma mitt tycke?
Sen när är det fel att tycka, känna och må efter hur saker och ting ter sig i relationer och förhållande till andra människor?
Varför ska man behöva försvara sig när man blir ledsen, sårad eller känner sig orättvist behandlad?
För några veckor sen sa en okänd man.. "Dt märks på dig att du inte är stockholmare"
För mig är dt en komplimang. För den dagen som jag blir som de... den dagen har jag sålt min själ.
